Alltför ofta kan det kännas just såhär. Varför kan man inte bara få vara någon annan. Det skulle vara så myket lättare så. Slippa sina egna bekymmer. Att få ha de där bra sakerna som andra har och som inte jag har. Man ser liksom inte de bra hos sig själv och de positiva bitarna i sitt eget liv. Man ser bara de man inte har. Tydligen är jag medveten om att det just är på det här sättet. Att man inte kan få allt och att man inte kan plocka godbitarna från andras liv och samla dem. Ingen är perfekt och ingen människa har allt bra. Det är konstaterat. Men ändå kommer sånna här tankar upp med jämna mellanrum. Jobbigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar